Dötrist

Den senaste tiden har jag funderat mycket över livet, hur vill jag leva, hur vill jag att våra liv ska se ut?

Först och främst kommer jag ta avstånd från dessa människor som bara får mej att må dåligt, dessa som har helt andra värderingar än mej, självömkande, egoistiska människor. Människor jag vet babblar massa gojja bakom allas ryggar, jag känner det så väl, ända in i ryggmärgen när något är fel. När något är falskt, när någon är så feg att dom inte vågar säga rent ut vad dom har på sitt lilla hjärta. Istället är det tydligen lättare att spy ut galla, varför? Jag tror att dessa människor måste må fruktansvärt dåligt själva. Eller så måste dom på fullaste allvar tro att dom själva är helt perfekta. In och ut.

Det värsta jag vet är människor som inte kan vara glada för att andra lyckas, dessa som i smyg liksom är lite smått avundsjuka & bittra. Varför? Man mår så mycket bättre av att vara lycklig för att det går bra för andra. På så sätt kommer man framåt i livet. Känn lycka för andras skull.

Varför skriver jag nu detta, jo för att jag har kommit till det stadiet i livet där jag vet hur jag vill ha det. Jag har alltid varit den tysta, struntat i att ge tillbaka. Men det handlar inte om det att ge tillbaka, jag tänker inte sjunka så lågt. Jag vill vara med dom jag älskar, dom som får mej att må bra, positiva goa människor, dom det känns så himla rätt med, dom man kan vara sitt galna jag med utan att det tar emot!

Så nu är det stopp, jag tänker aldrig mer lyssna på när någon babblar massa gojja om någon. När jag vet att personen babblar lika mycket gojja om oss med en ny person när vi lämnat rummet. Dötrist. Men. Sant.

Lite deppigt inlägg kanske men vissa saker måste även jag få ut. Ventilera.